Har ni någon gång fått så mycket ångest att ni bara stannar hemma och inte pratar med någon?

Well, I have. 

 

30-års fest ikväll, även Valborg, och jag sitter hemma. Själv. 

Är det något jag föraktar något ofantligt mycket så är det ångest. Samtidigt har jag respekt för det. Antar att det är just det man inte ska ha. Jag försöker intala mig själv att inte göra saker som får mig att känna ångest och därför stannade jag hemma idag. Jag tänker själv att shit vad konstig jag är, hur kan man ens orka vara med mig. Sen tänker jag en gång till och inser att jag inte valt det själv. Det sitter i huvudet, det vet jag. Det blir dock inte lättare för det. 

 

Något som brukar lindra ångesten är Lars Winnerbäck. En av låtarna som jag spelar högst är "jag är hos dig igen". Den ger mig så så mycket. Att sitta på balkongen, själv, med Winnerbäck i öronen är helande, åtminstone för stunden. Helst av allt skulle jag sitta där med J, min fina vän. Min allra allra närmsta vän någonsin. Hon vet allt och hon kan allt. En blick och hon vet precis var jag befinner mig i mina tankar. Vad jag känner, vad jag tänker.